När Therése var liten växte hon upp med en mamma som hade grov social fobi ,
hon kunde knappt gå ut och hämta posten utan att bryta ihop.

Hennes pappa var alkoholist och kunde vara borta flera veckor i streck för att dricka och
 sen komma tillbaka som om ingenting hade hänt.
Han var ofta otrogen mot hennes mamma när han hade druckit.

Hennes äldsta syster flyttade till sthlm och försörjde sig ett tag som strippa.

Hennes bror drack en del och hamnade ofta i stora bråk .

Och alla snackade om deras familj , litet ställe du vet, alla vet allt.

Folk kollade, pekade, gav blickar och snackade.

"Fan vad jag önskar att dom hade kunnat hålla käften"

Utdrag från dom
anmälda trakasserierna som förekom i
flera månader :

"Asså ta och häng dig förfan ditt jävla psykfall!!"

"gå och dö!"

"HORAHORAHORAHORAHORAHORA"

"Bara du som inte inser!  undra när du får komma till ditt psykhem tycker det borde vara dags nu "

"Ingen vill ändå ha dig i Gällivare!! värdelösa ÄCKEL SKABB HORA "

"Sluta snacka skit om mig då ditt jävla äckel, gå och dö!!!"

"Äckel, skabb, hora, mytare..listan kan bli jävligt lång!!!"

Therése's story om livet med en psykopatisk pojkvän skrivet med hennes egna ord :

Jag sitter här ... 

Min kropp skakar och jag känner ett stort hat och en äcklad känsla i kroppen.

Ett hat och äcklan som jag borde känna mot någon annan människa
 men istället har valt att vända mot mig själv.

Jag hatar mig själv för det här , äcklas av mig själv .

Det har gått lite drygt 2,5 år nu, men det plågar mig endå,
och det är nu som jag är redo för att börja komma ut
med vad du har gjort mot mig,
 jag drömmerom dig ibland.

Jag kan vakna upp helt hysterisk i panik.

Jag drömde om dig idag , jag ska berätta mer om drömmen :

" Jag hade pratat med dig på facebook,
du hade förändrats helt och vi började bli mer och mer vänner..
Men det är ju typiskt mig, så himla dumförlåtande mot allt o alla.

Iallafall, helt plötsligt var du här, det var bara du och jag här hemma i lägenheten.

Vi skulle gå ut... Jag gick först genom dörren, o vände mej om för att kolla på dej..

Du hade en cigg i munnen , men det som gav mest uppmärksamhet var ditt psykopatiska leënde
 och blicken i dina ögon.. Kommer du ihåg det ?
Leéndet och blicken du alltid gav mig innan du gjorde mig illa,
när du hånade mig eller när du gjorde dina sexuella övergrepp på mig ?..

Jag kommer ihåg... 
 Och i drömmen fick jag panik , jag försökte knacka på min grannes dörr..Jimmy och Moas dörr..
Mina knackningar gick som inte fram, dom blev bara låga...
Du kollade på mig med blicken , fortfarande med flinet...
Jag började slå på dörren..Ingen öppnade..

Du släpade ner mig för trapporna, ut genom porten,
där jag på något sätt lyckades komma loss och springa mot en annan port,,,
Porten var låst, jag slog allt vad jag kunde, det var ju mitt på dagen..
Den skulle ju inte vara låst...

Jag vände mig om för att kolla efter dig...

Sen vaknade jag i ren panik
och det tog ett tag innan jag kunde fatta att det bara var en dröm..

Det var en av många drömmar,
i drömmarna förföljer du mig alltid med den där blicken,
du vill göra mig illa..
Jag vet det, du försöker skada mig i drömmarna, men du hinner aldrig.

För jag vaknar alltid...

Nu tar jag modet till mig att låta mig minnas
det jag har försökt att förtränga bit för bit,
modet att minnas detaljerna, att gå bakåt.

Jag var 16 år och skulle fylla 17.

Året var alltså 2009.

Jag bodde i ett vanligt hus med min mamma, hund och katt i Gullspång.

Jag gick inte i skola,
det var på den tiden som jag mådde så djupt psykiskt dåligt och hade panikångest/depression.

Under den tiden då jag bara ville ta mitt lev och sysslade med självskadning osv.

Det var sommar, Juni,
och jag hade precis börjat må mycket bättre började gå ut, umgås med människor
 och såg fram emot att få börja skolan till hösten.

Jag var förlovad med Raz,
han heter Rasmus egentligen..Han bodde i Örebro, 10 mil ifrån mig.

Vi sågs oftast på helger och lov,
vi hade väl kanske inte världens mest seriösa förhållande,
han levde liksom upp till att man inte ska binda sig med en människa,
utan testa flera innan man stadgade sig. 

Jag vet inte alls hur många tjejer han höll på med,
men jag visste att det fanns andra i hans liv än jag, men jag ville inte bry mig.

Han var mitt ljus i depressionen och ångesten,
han hade alltid funnits där och hållt min hand, sagt att allt skulle bli bra.

Han använde mitt psykiska mående som en ursäkt till att vara otrogen,
han sa att han inte pallade med mitt gnäll, tjat o min ångest hela tiden.

Jag tror att det var därför jag lär honom hållas,
för att jag var rädd att han skulle lämna mig.

Jag gjorde allt för honom det gjorde jag verkligen..
Även om han var ganska kontrollerande ibland och hade sina regler på mig.

Det var 2 regler.

1 - ingen alkohol.

2- ingen rökning.

Då kunde han flippa helt , men han rörde mig aldrig.

Efter 1,5 år med Raz började jag bli ganska leds på hur vårat förhållande såg ut,
jag kan inte klandra bara honom i det hela, jag klandrar mig själv också.

Det var ju MITT mående som hade satt allt på kant inte hans.

Vi blev mer som vänner.

Jag hade en killkompis som hette Joel,
Joel och jaghade tidigare dejtade ett tag men förblev sedan bara vänner.

Och han hittade en annan tjej.

Det var i slutet av Juni 2009, när jag bodde hos min mellansyster Eva,
som jag kollade runt på BDB
och hittade Joels äldre bror, Jon...(Fan vad det namnet gör ont).

Jag tyckte att han var hur snygg som helst på bilderna,
han var 24 år, bodde själv, hade tattuering osv.

Jag kommenterade en av hans bilder,
jag minns än idag kommentaren som startade det hela
"Men gud vad lik din bror du är :P"

Han svarade och vi började prata på den vägen.

Han bodde i Arvika, värmland, cirka 20-25 mil ifrån mig.

Och gud vad kär jag blev i den här människan(jag gjorde slut med Raz,
som inte alls tog det hela så hårt), vi smsade dygnet runt.

Precis som mig hade han levt med ångest och depression
ett tag han förstod alla mina tankar och känslor.

Han var snäll , skrev fina saker och fick mig att känna mig speciell.

Efter cirka 2 veckor kom vi överrens om att han skulle komma hem till mig och hälsa på,
att han skulle sova hos mig, torsdag- söndag.

Jag blev hur nervös som helst, så nervös att jag smsade :
Du jag tror att det är för tidigt att träffas, jag är inte riktigt redo för det"..

Och han svarade.

Han skrev något i stil med -
Jag har fan bokat biljetter, du kan inte ställa in allt nu ,
du har FAN lovat att jag ska sova hos dej torsdag- söndag.
Jag tänker komma!

Varför fattade jag inte redan där?

Jag ser ju nu hur sjukt svar det egentligen var!

Jag samlade mod till mig
och bad min bästa kompis Jennie att följa med och möta Jon och vara med oss över dagen.

Och så blev det, vi gick 3 km till gullspångs bussplats och mötte honom där.

Jag tänkte inte så mycket på hur han var,
jag var mest nervös och tyckte att han var helt normal.

Jag kommer ihåg att Jennie sa
- Alltså snälla Jessica inte för att vara dum men det är något VÄLDIGT konstigt med honom!!!

Jag brydde mig inte, jag såg ju inget fel.

Vi gick hem till mig, tog med min systerson till badplatsen osv...

Jag började nu även att fatta tycke för honom som person i verkligheten
och inte bara över en dataskärm eller mobiltelefon.

Det blev fredag.

Vi skulle på Hova riddarvecka( Marknadsvecka med medeltidstema)
med min äldsta syster och systerson.

Där skulle vi även möta upp Jennie och hennes bror Tim.

Den dagen sade även min syster till mig att han verkade helt konstig
 och min systerson tyckte att han var obehaglig.

Men ja, jag var väl helt enkelt så jävla kär att jag inte såg någonting.

Lite senare skrev hans exflickväns kompis ett mejl till mig,
att jag skulle passa mig den här killen.

Jag tänkte att alla bara ville förstöra ,
att dom var grymma som inte kunde se hur lycklig jag verkligen var med den här människan!

Det blev lördag kväll...

Jag satt och funderade lite, att allt kanske hade gått lite för fort, vi kände ju knappt varandra.

Jag ville vara en ärlig människa och prata om det, jag sade något i stil med
- Du jag tycker att vi ska vara vänner ett tag kanske jag menar vi känner ju knappt varandra och
 , ja i kanske inte är rätt för varandra?"..

Jag satt på sängkanten, han stod framför mig.

När jag hade uttalat dom orden fick han något mörkt i blicken, och kollade ner i golvet.

Jag reste mig upp, lade handen på hans arm och sa - men du ,snälla....

Det var då han slet tag i mig, han slet tag i mig ,  väste med en elak röst - DU RÖR MIG FAN INTE!!!

Sen kastade han in mig i sängkarmen med världens fart och sprang ut...

Människan hade precis kastat in mig i sängkarmen och jag klandrade mig själv.

Det var ju JAG som hade upprört honom.

Jag gick ut..Det var kväll, klockan var runt 22.00.

Himlen skiftade färg i rosa och orange, det mullrade på avstånd i luften..

Jag gick en runda utan att hitta honom..

Så jag gick in igen..

Det var bara jag och min äldsta bror Tommy hemma.

Tommy visste såklart inte vad som hade hänt på övervåningen innan han stack ..

Jag gick upp till mitt rum och satte mig på sänkanten..

Efter att tag kom han in, blicken i golvet, man riktigt såg hur skamsen han var..

Han satte sig ner brevid mig, nära... Lutade sitt huvud mot min axel och höll om mig..

Jag höll om honom och han sa att han inte vet varför han hade brusat upp så ,
att han aldrig hade gjort en tjej illa, att jag inte fick lämna honom för detta. Att han behövde mig,

Ja han sa helt enkelt förlåt..

Jag förlät honom den kvällen,
dels för att jag faktiskt var lite kär i honom, OCH för att jag blev skrämd av det han gjorde.

Det blev söndag och han for hem.

Vid busshållsplatsen höll han om mig och frågade - är vi ihop nu?

Jag sa att vi var ihop.

Han kom tillbaks en vecka senare, då fick han även träffa min mamma som kommit hem ifrån sin semester.

Hon var den enda som inte såg något skumt i honom, hon gillade honom o han hjälpte henne ofta med småsysslor.
Han stannade en vecka, ingenting hände.

Han åkte hem på en söndag, och kom oanmält tillbaka på en tisdag..

Det var augusti/september.

Det var då min riktiga mardröm började.

Det gick en vecka, 2 veckor, 3 veckor, han hade inga planer på att åka hem
och min mamma gillade honom så det var inga problem..

Allt började med ett kontrollbehov..
Jag fick inte gå till skolan själv, han mötte mig när jag slutade
och jag fick inte vara med någon annan än han efter skolan
/på helger.

Han kollade igenom mina sms och mina samtalslistor varje kväll,,

På morgorna hade jag ofta 5-8 lästa sms som jag fått under natten, som han hade öppnat.

Han var fruktansvärt svartsjuk och jag ville inte göra honom arg.

Själv tog han ut SIMkortet på nätterna o lade mobilen under sängen,
 så att jag inte på några sätt skulle komma åt den och läsa HANS sms.

Ofta nät han blev arg fick han sin svarta blick och höjde handen emot mig.

Han slog mig inte ofta.

Aldrig hårt så att någon skulle se.

Inte hårt

Han berättade ofta hurkass jag var, en jävla ful hora som ingen skulle vilja ha osv.

Hans hot räckte.

Han sa ofta - om du lämnar mig så vet jag inte vad jag gör med dig!!!

Jag minns att jag frågade - är det ett hot?

Det var då han för första gången gav mig sitt psykopatiska flin och svarade - vill du prova?

Jag ville inte prova, jag gjorde allt för att inte göra honom arg,
ville inte att han skulle slita o dra i mig ,
 skrika eller höja handen mot mig.

'Kniven, jag minns den rädslan som om det hände igår..

Det var kväll, vi skulle sova.

Han höll precis på att sluta röka och hade abstinens i kroppen och var alltså tokrastlös.

Gick ner på nedervåningen..

Efter en kvart tjugo minuter gick jag ner..

Det var mörkt i köket men jag såg konturerna av hans kropp där, jag tände lampan.

Han stod vid knivstället, med blicken riktad mot en av dom största knivarna,
kollade på kniven, kollade mot mig, sträckte ut handen mot kniven.

Blicken pendlade mellan mig och kniven hela tiden. Hans blick var svart,
sen kom det där leéndet och han skrattade högt...

Jag har aldrig varit så rädd som jag var då, jag vågade inte sova på 2 dygn..

Jag började må psykiskt dåligt igen , och han visste det.

Ibland var han skitgullig mot mig, sen slog det helt plötsligt bara om.

Det var som att han drog upp mig mot toppen för att slå ner mig igen.

Sen började övergreppen.

Det började med en natt att jag vaknade, han tog på mig samtidigt som han gned sig mot mig,

Jag bad honom sluta, han skrattade högt och slutade inte att ta på mig.

Men det blev aldrig något sex av det då , han slutade efter ett tag.

Det hände många gånger...Många nätter..

Sedan gick det ifrån att vakna av tafs till att vakna av att han trängde in i mig.

Där blev jag faktiskt förbannad, han slutade och drog sedan till med
- förlåt, jag är ingen våldtäcktsman, det var inte meningen!!!.

Jag lät det vara, min respekt för han var stor, jag blev hellre våldtagen än ihjälslagen.

Jag kan inte kalla det för våldtäckt  dom gångerna som följde efter det..
Jag gav honom ju aldrig något motstånd, jag kände att det inte var någon idé ,
men han visste hela tiden att jag inte ville, det sa jag alltid..
Men han gjorde sin grejj och sa sedan förlåt.

Han slutade med sina hot om " du ska få se vad jag kan göra med dig om du lämnar mig",
och han höjde aldrig handen mot mig, han nöjde sej med att ge sig på mig sexuellt..

September gick, oktober gick,
( Oktober var vi uppe hos mammas pojkvän i Gällivare en vecka),
november gick och det blev december.

I december började min mamma tröttna på honom,
han hade börjat visa sitt riktiga jag, hon hade märkt hans psykopatiska blickar,
och började själv bli rädd för honom.

Det blev jul/nyår och DÅ åket han hem.

När han hade åkt hem tvingande min mamma mig att lämna honom.

Jag vågade inte, jag ville inte att han skulle komma hit o göra mig illa..

Men jag gjorde som min mamma sa, och ångrade mig lika fort.

Mamma förbjöd honom att komma hem till oss.

Jag grät o skrek hysteriskt i timmar att jag skulle ta mittliv...

25 december 2009 packade vi våra grejjor och flyttade till Gällivare.

Han smsade ofta, att han skulle komma upp,
att han kunde komma när han ville, att han visste
vart jag bodde och skulle när som helst komma upp och döda mig.

Jag bodde ca 130 mil bort och vågade inte gå ut ,
hörde jag fotsteg bakom mig vände jag mig om och var övertygad om att det var han..

Varje skugga jag såg och varje litet ljud som hördes  i mina öron trodde jag var han.. 

Vi hade en jacka i garderoben, som han glömt oktober 2009 . 

Jag vågade inte ens gå in i garderoben för den jackan

Var rädd som fan, tills vi kastade den.

Jag drömde ofta om honom, att han hade sökt upp mig för att döda mig.

Jag drömmer fortfarande..

Det har gått 2, 5 år och jag är fortfarande helt trasig
av alla hånande ord, smällar och övergrepp..

Jag vill förtränga, men jag hatar mig själv och äcklas av mig själv..

Allt han gjorde mot mig måste ju på något sätt bevisa att jag är en äcklig människa,
hade jag varit en bra och fin människa så hade jag väl inte blivit utsatt för dessa sakerna ?

Ingen bra människa förtjänar det, därför äcklas jag av mig själv.

Ska det vara såhär?!
Polisen i Gällivare tog inte Therése på allvar,
och idag är hon sjukskriven från skolan
p.g.a. depression.
Varför tog inte polisen henne på allvar?
Jag har ett personligt förhållande med Therése,
hon är min själsfrände i mer än ett avseende,
och hon är även min syster och vän.
Jag vet hur stark hon är idag,
jag vet också hur nära jag varit att förlora henne.
Och i sommar ska jag upp till henne,
och då jäklar ska polisen få veta att dom lever.
Tack vännen, och fortsätt kämpa. Vi mot universum<3