Vill tipsa om min vän Sofies blogg :D
www.craxyknas.blogg.se

Den är mycket intressant, och Sofie är en fin tjej, som gärna svarar på frågor om det mesta, hon är trevlig och skärpt och en riktig vän som alltid finns där.

Åh André, min underbara bror och klippa. Du brann klarast på min himmel, och nu lyser du klarare på världens himmel, så att alla kan se din skönhet. Jag saknar din trygga, varma öppna famn. Var jag ledsen, kunde jag alltid messa dig, eller ringa. Du hittade mig för första gången när jag tänkte avsluta mitt liv på allvar. DU fick ner mig från broräcket, och det är ajg dig evigt tacksam för idag, även om jag hatade dig då. I din famn var jag alltid trygg, och där kunde jag även gråta. Du lät mig gråta, och du kunde sitta i timmar och prata om framtiden. Jag kommer ihåg ett tillfälle; vi låg ute en stjärnklar sommarkväll, jag låg lutad mot dig med huvudet på din bröstkorg, du strök med handen i mitt hår, och plötsligt så pekar du upp mot himmelen och säger:

Tänk om jag ändå vore en stjärna däruppe. Så lätt livet skulle vara då.
Kommer ihåg att jag svarade dig att du redan var en stjärna, fast på en annan himmel.
Du skrattade och såg på mig med dina vackra grönblåa ögon och log ditt speciella leende.

André jag hann aldrig säga detta till dig när du var i livet; men nu tänker jag göra det.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta André, och det kommer jag göra tills vi ses igen på andra sidan. Ingen kan ta din plats i mitt hjärta, INGEN! Du var och är min själsfrände, oavsett hur långt bort från varandra livet än för oss, så finns du alltid i mitt hjärta och minne. Så tills vi ses igen; puss på dig, min bror<3 


Linn - En Sång Från Hjärtat Lyrics

nu ska jag jaga nya människor att intervjua. vill ni också bli intervjuade med i stort sett samma frågor, så maila mig: [email protected] märk mailet "jag vill bli intervjuad!"

1-Vem är du? 
Neo ftw! :) Brinner för bilar, :) Jag är en översocial jävel, nästan aldrig ledsen eller nere, har mina dampiga stunder :P men dom går rätt fort över :) men beskrivs som en glad jävel helt enkelt :)

2-hur är din uppfattning om mobbing i skola och samhälle?
Mobbingen i skolan är väl inte så "tydlig" längre.. Utan ser mer och mer pikar mot dom utstött .. tror pikar är det nya "mobbningssättet"

3-har du varit med om ungdomsvåld?
Jag har varit med om ungdomsvåld, har själv varit med om dom, inte alls kul..

4-vilka samhällsfrågor brinner du för?
 Jag brinner för invandrarpolitiken faktiskt

5-Vad är din åsikt om trafficking (människohandel)
Har faktiskt inte tänkt på de

6- Vad tycker du om Sveriges rättssystem?
Jag HATAR Sveriges rättsystem, otroligt segt och långdraget.. och sjukt orättvis

7-Har du blivit utsatt för någonting där samhällets olika instanser ska rycka in, men inte gjort det?
Ja det har jag. Vill dock inte dra upp de men de har hänt

8- Du driver ju bloggen/hemsidan Neow.se, vad har det haft för inverkan på ditt liv?  
Det påverkar bara mitt liv positivt, får bara bra kommenterarer, ibland någon kommentar som är kränkande men tar aldrig åt mig av utan raderar dom :)

9- vad tycker du om möjligheten att kunna vara anonym på nätet?
Man är aldrig helt anonym

10- har du någonting du vill säga till de människor som läser bloggen?
Ofc, va stolt över dig själv! Lär dig av misstagen och gå vidare.. Ta lärdom av det negativa men stanna aldrig upp i det förflutna .. :)


Kika in på Neos hemsida och blogg; www.neow.se
slänger in en bild på henne:

1-Vem är du? 
Jag heter Erika, tog studenten i år från Berga Naturbruk. Glad och trevlig tjej som älskar körningen och fotograferandet.
 
2-hur är din uppfattning om mobbing i skola och samhälle?
Det finns ingen skola som mobbning inte försekommer på, va ja har hört så har inte många lärare/personal på skolor reagerat på mobbning, även om den har varit öppen (elever som blir mobbade framför personal). Mobbningen är väldigt synlig för dom som klarar av att acceptera att det försekommer mobbning

3-har du varit med om ungdomsvåld?
 Jag har sett det mesta en människa kan bli utsatt för (misshandel, sexuella övergrepp, försök till våldtäckt m.m.). Jag har blivit utsatt för rån, sexuella övergrepp, trakasserier, dödshot, våldtäckt, misshandel m.m

4-vilka samhällsfrågor brinner du för?
Kvinnors rätt i samhället samt att skolmiljön måste uppmärksammas, det är barnens/ungdomarnas arbetsplats största delen på dygnet, samhället måste bli ännu mer jämnställt.

5-Vad är din åsikt om trafficking (människohandel)?
 Då jag inte är så insatt i trafficing, så kan jag tyvär inte säga så mycket mer än att det inte är okej.

6- Vad tycker du om Sveriges rättssystem?
Det är väldigt bra i teorin, bra upplagt med bra regler och lagar, fast det följs inte i verkligheten. poliser finns, men dom inger ingen trygghet utan skapar skräck i samhället istället.

7-Har du blivit utsatt för någonting där samhällets olika instanser ska rycka in, men inte gjort det?
Ingen gång som jag har ringt till polisen/ambulans så har jag fått någon hjälp, dom har inte kommit till angiven adress. Dom har inte kommit för att försöka att hjälpa till, utan för att hitta boven, vilket i dom flesta fall har blivit jag som har blivit utsatt för något.

8- Du fotar ju mycket, vad har det haft för inverkan på ditt liv? 
 Jag tror inte att et har betytt så jättemycket för mitt liv, även om det alltid är kul att få riktigt fina kort.

9- vad tycker du om möjligheten att kunna vara anonym på nätet?
Jag tycker att det är bra att man kan vara anonym på internet, fast det är en stor nackdel när någon blir utsatt för mobbning, då det är svårt att få polisen så pass involverad att dom gör något och försöker att spåra personen i fråga
 
10- har du någonting du vill säga till de människor som läser bloggen?
Det vet jag inte, men det är väll kanske lite mer av visdomsord, det blir alltid bättre efter en viss tid, det finns alltd något posivivt med allt som är negativt.



Tack Erika!

1-Vem är du?
Agnes, 22 år, tjej, född/uppvuxen i Sthlm och Mora, bor för tillfället i England och jobbar som hästskötare. Driver även bloggen www.nikonian.blogg.se med stort engagemang.

2-hur är din uppfattning om mobbing i skola och samhälle?
Mobbning är något som alltid funnits och jag tror, tyvärr, alltid kommer finnas. Men med hjälp av Friendsgrupper så tror jag att det kan reduceras märkvärt, det har det i alla fall gjort i skolorna jag gått i.

3-har du varit med om ungdomsvåld?
Ja, både sett på och medverkat i flertal slagsmål.

4-vilka samhällsfrågor brinner du för?
Barn och skola anser jag alltid bör vara en huvudfråga. Vår uppväxt definerar hur vi är som personer och lägger en grund för resten av våra liv.

5-Vad är din åsikt om trafficking (människohandel)?
Helt klart emot det, tycker det är sjukt att det ens kan existera men vet att det tyvärr gör, alldeles för mycket och i princip överallt. Folk tror att det inte existerar i i-länderna och "lugna" länder så som Sverige, men tyvärr finns sånt överallt. Tycker det är helt vansinnigt att man kan sälja människor som om de vore djur. Kan förstå, om man är uppväxt i ett rent helvete, att man ser det som en flykt till ett annat och bättre land, man blir lovad en framtid och inser inte att man säljer sin kropp och framtid. De utsatta behöver all hjälp de kan få.

6- Vad tycker du om Sveriges rättssystem?
Inte fullt insatt i svenska rättsystemet, men vet att efter Ricardo-fallet för flera år sen så stod jag i tårar. Att andra tonåringar kan ha ihjäl en oskyldig kille i sina ungdomsår utan ordentlig bestraffning får mig att må illa. Minns att en man sa "Att kalla det dråp vore överskattat." och jag stod där i chock och undrade vad tusan man kan kalla det när någon sparkar ihjäl en annan människa. Finns så många exempel och jag anser att Sverige är alldeles för mesiga med att straffa folk som verkligen behöver det.

7-Har du blivit utsatt för någonting där samhällets olika instanser ska rycka in, men inte gjort det?
Nej, alla gånger jag har sett slagsmål pågå så har alltid någon kastat sig in för att stoppa - väktare, poliser och även "vanliga" människor. Tack och lov

8- Du driver ju bloggen Nikonian och fotar mycket, vad har det haft för inverkan på ditt liv?
Jag ser nikonian.blogg.se som en dagbok, något jag alltid kan blicka tillbaka i och skriva av mig i. Jag har även en vanlig dagbok hemma där jag skriver av mig saker som jag anser är för privata för att dela med mig till alla. Att få skriva av mig har alltid varit en väldigt viktig del av mitt liv, så länge jag har kunnat skriva så har jag alltid haft en dagbok.


9-jag vet ju att du fått anonyma kommentarer som är mindre snälla och du ger svar på tal med en vass tunga. vad tycker du om möjligheten att kunna vara anonym på nätet?
Jag tycker självklart att man får vara anonym, och helt ärligt med handen på hjärtat har jag också kommenterat anonymt ibland. När folk kommenterar riktigt otrevligt så är jag lika otrevlig tillbaka, men får jag en välformulerad kommentar som faktiskt undrar någonting så är jag självklart schysst och förklarar istället. SJÄLVKLART får man kritisera, men jag anser att man ska ha ett argument och vara lite konstruktiv inom sin kritik. Det som gör mig arg är när folk klagar på andra via mig, tex om jag lägger upp en bild på en vän och någon gör onödiga påhopp. Jag vet att JAG är stark som en jäkla oxe mentalt, och bryr mig inte ett smack om vad folk säger om mig, men jag vill inte se mina vänner ta åt sig någonting.

10-Har du något du vill säga till mina läsare?
Till läsare vill jag säga, se upp tills Dig själv. Ha förebilder, men jämför dig aldrig med andra. Lyssna på texten i Michael Jackson's låt "Man in the mirror" och lär av den. Tro på dig själv. Allt är möjligt. Tryck inte ner andra, och behandla alltid andra så som du vill bli behandlad. Möt folk med ett leende, och vill du något, så kan du.

Tack Agnes! kika in på hennes blogg; www.nikonian.blogg.se den är faktiskt superbra!

1-Vem är du?
Jag är en tjej på snart 20 år. Jag ser mig själv som glad och sprallig, men främst av allt är jag inte rädd för att vara mig själv, och jag är inte rädd över att visa det.

2-hur är din uppfattning om mobbing i skola och samhälle?
Man kan inte beskriva det på något annat sätt än ett problem. Man säger så ofta att man ska försöka få stopp på det, men många gånger gör man inget ärligt försök. Det finns så många elever som blir utsatt för mobbning på skolor i flera år utan att någonting händer trots att man gång på gång säger till. Det är först när ett självmordsförsök som man inser allvaret i det hela, och det ska inte behöva gå så långt. Man ska inte behöva må så pass dåligt att man vill ta sitt liv innan någon reagerar. Dessutom får man inte sglömma bort att många dör, och att åldrarna kan sjunka ner till 10-årsåldern.

Att mobbning förekommer bland vuxna är minst sagt patetiskt – borde man inte kommit över det stadiet där man behöver ha någon att gå över för att själv kunna ”må bra” när man kommit upp till vuxen ålder? Man tjänar ingenting på att få någon annan att må dåligt. Jag tror knappast att man kan må bra själv efteråt, men om så skulle vara fallet… Jag vet inte vad jag ska säga – för mig är det ofattbart att det finns personer som fungerar på det sättet. Vore det inte bättre att försöka få människor att känna sig bättre istället för att trycka ner dem till den grad att de inte vill leva längre? Är man så dumstridig att man riskerar vara en orsak till en annan människas död?

3-har du varit med om ungdomsvåld?
Nej, det har jag inte även om jag hört talas om det kring mina vänkretsar.  

4-vilka samhällsfrågor brinner du för?
Jag brinner för en hel del, men jag måste ändå säga mobbning, spridning av könssjukdomar (jag tänker mest på HIV/AIDS, och det är därför jag säger ”Använd kondom!”), trafficking och även miljön.  

5-Vad är din åsikt om trafficking (människohandel)?
Det är någonting man bör vara mer öppen om – det är vanligare än vad man tror, och dessutom känns det som att många har fel uppfattning om det. Trafficking är inte bara någonting som sker i Afrika, Asien eller Baltikum. Jag läste i en bok att man uppskattar att 600 svenskar hamnar i detta varje år, men det är så svårt att försöka ta reda på den exakta siffran då människor smugglas över gränserna.

Jag vet inte vad som görs för att motverka detta, men jag hoppas att någonting görs…

Jag och en kompis pratade om just detta för ett tag sedan, och hon sade någonting som stämmer in så väl – man märker hur materialistisk världen är då man sätter ett pris på människor.  

6- Vad tycker du om Sveriges rättssystem?
Jag har inget som helst förtroende för det, i alla fall inte som det är nu. Men om jag ska vara helt ärlig tycker jag inte att man ska ta lagen i egna händer för det – även om rättssystemet här i Sverige är allt annat än perfekt betyder det inte att man ska ge sig själv större friheter om man blivit utsatt för ett brott. Jag tycker att man ska kontakta polisen i första hand istället för att slå tillbaka om man tidigare blivit utsatt för misshandel (bara som ett exempel). Frågan är bara om det blir någon skillnad med att kontakta polisen eller inte…  

7-Har du blivit utsatt för någonting där samhällets olika instanser ska rycka in, men inte gjort det?
Nej, inte jag, men det har hänt flera kompisar som förtjänat så mycket mer än den behandling de fick. 

8- Du driver ju bloggen Liisiish, vad har det haft för inverkan på ditt liv?
Det har inte haft någon större inverkan på mitt liv, men det har haft en stor inverkan på mig som person. Dels har jag utvecklats som person på ett sätt jag aldrig förväntat mig. Dels har jag fått andra perspektiv på saker och ting; inte minst mig själv. Jag har dessutom utvecklat ett sätt att skriva, och ett sätt att uttrycka mig på, vilket jag haft svårt för tidigare. Att jag dessutom har stött på personer via bloggen som inspirerat mig har fått mig att växa ännu mer. 

9-jag vet ju att du fått anonyma kommentarer som är mindre snälla och du ger svar på tal med en vass tunga. vad tycker du om möjligheten att kunna vara anonym på nätet?
Det har sina fördelar, men det är ingenting man ska utnyttja bara för att kunna trycka ner någon utan anledning. Kan man inte stå för sina åsikter ska man inte yttra dem, om du frågar mig. Om man däremot skriver en kommentar till ett blogginlägg som är personligt så ska man såklart kunna ha möjligheten att kunna vara anonym för att kunna skydda sig. Det finns även anonyma bloggare, och det är också någonting jag tycker är helt okej om man inte använder anonymiteten för att kunna provocera så mycket som möjligt. 

10- har du någonting du vill säga till de människor som läser bloggen?
Det skulle i sådana fall vara ett av de bästa råd jag, personligen, kan ge; Det finns ingen anledning till att vara någon annan än dig själv då det är det man är bäst på.



TACK så mycket Lisa! Kolla gärna in hennes blogg; www.liisiish.blogg.se

Jag kan faktiskt erkänna att jag är rädd för att förlora fler människor. Therése, har jag varit så nära att förlora så många gånger, och jag har själv varit nära att avsluta mitt liv. Denna låt, En sång från Hjärtat med Linn, får mig att gråta varje gång, för att min saknad är så stark, precis som hon sjunger.
"Ännu ser jag dina tårar, ännu hör jag din röst. jag kommer ihåg ditt leende, jag kommer aldrig lämna dig"
Jag ser ännu era leenden, och hör era röster, och minns er som jag förlorat med lika delar sorg och glädje. Och trots att jag vet, att inget kan få er tillbaka, så hoppas ajg ändå att ni en dag ska ringa, eller sms:a eller bara hux flux stå framför mig, le och krama om mig. Men jag måste avsluta mitt liv i takt med naturen, innan jag får träffa er igen, även om jag är med er i tanken varje dag. Jag hoppas att ni springer omkring på gröna ängar, med friskt källvatten i bäckar runt om, och inte ha ront eller någon depression, ångest, inga ärr, inget kaos, bara frid.

Vi ses om några år på andra sidan, där tiden inte existerar, bara evigheten.

http://www.youtube.com/embed/9FDN9mKzHsM

1-Vem är du? 
Jag heter Therése, är 18 år och bosatt i norra sverige. Till ytan är jag en glad, positiv, stark och öppen tjej med mycket humor, som ofta roar andra och vill att andra ska människor ska må bra . Men bakom allt det där , inombords så lever jag i ett ständigt mörker, Fylld av ångest och ärr..
2-hur är din uppfattning om mobbing i skola och samhälle?
Mobbning är ett stort problem som tyvär förekommer ÖVERALLT. 
3-har du varit med om ungdomsvåld?
 Ja, jag har levt i ett förhållande med våld inblandat.
4-vilka samhällsfrågor brinner du för?
 Jag brinner ganska starkt för mobbning, kvinno/barnmisshandel, djurplågeri , och vårat rättsystem.
5-Vad är din åsikt om trafficking (människohandel)?
 Jag är inte så insatt i just trafficking.
6- Vad tycker du om Sveriges rättssystem?
 Jag har i fråga 4a berättat litegrann om hur jag ser på vårat rättsystem. 7-Har du blivit utsatt för någonting där samhällets olika instanser ska rycka in, men inte gjort det?
 Nu har jag berättat om hur jag blivit behandlat av polisen så nu ska ja berätta någonting annat.

8- har du någonting du vill säga till de människor som läser bloggen?
Blir du utsatt av mobbning,kränkninar, lever med misshandel eller blir nedtryckt pa vårat rättsystem , stå på dig ! 
TACK så mycket min vän! Therése heter egentligen något annat.

Här kommer Theréses historia.
Radiointervjun måste ni ladda ner, men LYSSNA på den, den tar inte så stor plats på datorn. LYSSNA.

Kvinnor i det förtryckta – en sammanfattning av olika personers historier där de blivit illa bemötta av samhället.

 

Kvinnor har alltid, mer eller mindre blivit förtryckta, av makthungriga män. Visst, jag säger inte att alla män är sådana, men rätt många. Personligen har jag träffat på ett antal, och alla har varit rätt vidriga faktiskt. Det jag kommer skriva, är i vissa delar utdrag ur min egen historia, i andra delar utdrag ur andras historia.

 

Jag har ett antal källor, även om dock vissa önskar vara anonyma.

Själv, heter jag Angelica Vadén, och är i nuläget 17 år fyllda.

Jag, och mina källor, har blivit utsatta för ett i vissa fall vidrigt bemötande från samhällets olika instanser,som har gett oss en rad olika stämplar. Vissa av oss, kommer från psyket, vissa har haft med polisen och vårt rättssystem att göra, och andra har haft med sjukvården att göra.

Men vi har en sak gemensamt: vi har alla fåt en stämpel av samhället, en stämpel som inte kan tvättas bort. Det kommer alltid stå i våra papper, och vara en del av våran identitet.

 

 

(Henrietta): Allt började på BUP när jag var 13 år och jag sa att "det är något fel i huvudet på mig, jag är inte som alla andra"
Redan då var jag självdestruktiv sen flera år tillbaka.
Fram till att jag var 18 skyllde de på puberteten, efter det var det sen pubertet(?) Helt sjukt.
Efter att jag var 25 så sa det typ bara att, men det är nog inget fel på dig.
Vadå NOG? Jag vill ha ett svar på varför jag mår så här och inte fungerar som alla andra.

När jag var 30 som först, eller ja, jag skulle fylla 31 då fick jag veta att jag har borderline, posttraumatiskt stressyndrom, social fobi, tvångstankar/handlingar, olika manier och troligtvis även ADHD eller ADD. Även svår panikångest.
Idag väntar jag på utredning.
Det har tagit 17 års ensam kamp mot sjukvården för att få den hjälp jag har rätt till.

I somras valde jag att bli inlagd på psyk i Falköping och redan andra kvällen fick jag en grym panikångest, låg på golvet och typ spydde slem och grät helt hysteriskt.
Personalen gick förbi med de stora skygglapparna på.
Detta resulterade i att jag även drog igång ångest på alla andra.
De få som Inte reagerade fick bråka med personalen för att jag skulle få hjälp.

Det kunde hända oräkneliga gånger också att personalen helt nonchalant svarade att "vi har inte tid" om någon behövde hjälp, det som då var viktigare är att lösa korsord.
De uppskattade även att prata skit om oss patienter och när de såg att någon hörde så sa de bara att "Här ska inte ni stå och tjuvlyssna"
När det var dags för rapportering till nästa skift så hade de ofta det med öppen dörr så det var ofta man fick höra vem som tagit en överdos eller fått psykoser. Så respektlöst.

På psyk i Södertälje fick jag snällt äta vanlig mat trots att jag är laktosintolerant.
De flesta kom dock mat jag kunde äta, men ibland hade köket missat det och då fick jag äta vanlig mat.
Vad gäller våldtäkterna så kan jag nog inte säga så mycket då jag inte anmälde någon av dom.
Detta p.g.a. rädsla.

är det här rätt sätt att behandla folk?
När någon behöver hjälp från samhället, så ska den personen också få den hjälp den har rätt till!

”vad exakt har du emot folk som är homosexuella, psykiskt sjuka eller allmänt annorlunda t.ex. har en annorlunda, udda eller kreativ klädstil?

jag är kristen, går i en trevlig församling, och har flera vänner som stämmer in på det jag sagt. Sen har jag läst om dig på psykiatrin.blogg.se och jag vet inte om jag ska tolka den läsningen bra eller dåligt, då det mest är negativa saker.

sen vill jag ha din egen åsikt om hur bra du tycker att psyk fungerar - jag har en egen erfarenhet av psyk, men har bara haft bra kontakter, med några undantag, som utgörs av allmänt idiotiska personer, som inte har någon rätt att tala om för mig vad jag är enligt dom.

Ingen av er på psyk eller inom vården, har någon som helst rätt att säga rakt i mitt ansikte vad NI tycker att JAG är. Det är väl jag själv som bestämmer mig för om jag vill vara det i era ögon äckliga, jobbiga och objektiva psykfallet, eller om jag istället väljer att se mig som den stolta kvinna jag faktiskt är.”

-        skrivet av mig till en läkare Bengt Malmgren på psyk.

"Jag fick aldrig någon egentlig diagnos. Efter 5 år fick jag en liten broschyr om en form av "nedärvd sårbarhet", men då var det försent. En överläkare hade redan gjort mitt liv till en helvete. Bengt Malmgren.
 Han började med att sätta mig på pottan. Väl medveten om att jag inte klarade av att åka kommunalt satte de en mötestid på enheten långväga ifrån mig. De undvek därefter att svara i telefon men svarade lustigt nog vid tiden för mötet, då jag fick medelandet att " de satt och väntade på mig ". Det här spelade överläkaren direkt i händerna och han genomförde därefter en kedja av disciplinära åtgärder. Som en liten bonus fick jag också en räkning direkt dagen efter - som en liten vink av vad som väntade. När jag försökte nå läkaren för att förklara ville han inte prata - han skulle på semester. Därefter stängde han av mig från enheten, sänkte medecinen (Xanor) och lämnade mig i total ovisshet.

Enligt en hänvisning han gav till sin personal, som kom med dessa ständigt ofattbara nyheter, kunde jag ringa till en annan jour tills han var tillbaka från semestern. Det kunde jag inte. De hänvisade mig kontinuerligt tillbaka till den enhet som jag inte längre tillhörde. Jag kunde på två veckor inte vända mig någonstans i hela Stockholm. Samtidigt som jag då - utöver all min ångest - själv fick hantera halveringen av benzomedecinen Xanor. Jag mådde tillräcklig dåligt för att skada mig själv och kanske någon annan. Men det ansåg inte HSAN, när jag senare lämnade in en anmälan; en korrekt redogörelse för vad som inträffat. Min verklighetsbeskrivining vägde lätt mot läkarens ord.

 Men om det nu finns legetima kryphål för denne läkares agerande, så ursäktar det inte den förgörande behandling jag fick genomgå. Jag trodde inte i mina värsta farhågor att sådant kunde vara möjligt. Inte i Sverige. Men tyvärr är det så. Och vad blir effekten av sådant här ? I motsats till vad den sociala psykiatrin måste ämna till, så sätts hela tilltron till ett samhälle värt namnet ur spel. I kontrast till vad de säger sig vilja uppnå, bryts man ner som individ och människa. Förmågan att fungera i ett sammanhang blir i stort sett utslaget. Ändå verkar ingen verkar tro på denna historia, inte ens den öppenvård där jag sökte hjälp under ovan beskrivna periond - de tyckte det var för absurt. "

källa:

http://psykiatrin.blogg.se/2009/march/blandat-nytt.html

är det såhär en läkare på psyk ska behandla sina patienter?

Jag är väl medveten om att jag inte själv träffat denne Bengt, men mailat honom har jag, och inget svar har jag fått. Jag är också väldigt medveten om att man kan vara anonym på nätet, och att ajg därför kommer få båda positiv och negativ kritik från folk som är anonyma. Sen att det är relativt lätt att spåra en IP-adress, det är en annan femma.
För dem av er som inte tror att detta är sanning, ni har knappast spenderat tid på psyk. Jag vet hur psyk är. Jag vet att det finns bra människor på psyk, och rent av sadistiska människor på psyk. Så tro mig, detta är sanningen.

Eftersom denna människa har flyttat på sin tortyrkammare i Stockholm och kan vara ny för vissa patienter.
Vem är då Bengt Malmgren även kallad som "Bengan" och "PsykJesus"?

Bengt Malmgren har många katolska sidor där han predikar djupt katolska påfynd, men han är även mycket noga med att påpeka på sina sida att han även är läkare, vad nu detta har med varandra att göra.
Detta har disukterats i Detta inlägg.

Bengt har blivit anmäld av HSAN för att få en varning, vilket upphävdes tyvärr i kammarrätten
(Må Bra till varje pris, DN 2004-09-04.). Antalet egentliga anmälningar i huvudtaget vill jag inte ens själv veta. Han har varit aktiv i media eftersom han behandlat sina patienter på Enskede-Årsta-Vantörs Socialpsykiatri, åt helvete. SVT PLAY - Patienter tvingas sova i hobbyrum.

Bengt Malmgren blev Sparkad ifrån Enskede-Årsta-Vantörs Socialpsykiatri , (även hallad Hagsätra-psyk) kort efter Nadjas död (se nedan), samtidigt som även Vårdadministrativ chefen blev sparkad i samma veva.
Han har även enligt säkra uppgifter bråkat så pass mycket med personal att han fått dom att sjukskriva sig.
Nu arbetar Bengt Malmgren och förpestar fler liv på PSYKIATRIN SÖDRA,
Södermalm psykiatriska jour- och öppenvårdsmottagning.

Bengt Malmgren är en känd person i Stockholms psyk-kretsar.
En av hans passioner att inte ge ut några benzo alls. Eller snarare avsluta t ex en patients mångåriga beroende av benzo, genom att trappa ned det. Under en vecka!

En annan patient beskriver Bengts bravader så här :"En överläkare hade redan gjort mitt liv till en helvete. Bengt Malmgren." Se Detta inägg.(länkningen ovan)

Ett citat av En annan patient: 
Bengt Malmgren - Vi har tyvärr inte resurser att prata med dig så det får bli en haldolinjektion

En av Bengts patienter var Nadja. Det var en ömsesidig relation, av hat.

Nadja dog på grund av den icke-befintliga vården. Hon dog i psykiatrins säng.
Hon hade en fantastiskt röst och stod alltid på sig.
Vi höll på att fixa en inspelning av sången nedan men vi hann inte.
Men jag vet att hon ville att alla ni skulle se den, och den berör ju "Bengan".. och psykiatrin.
Så ta till er, från en ängel.
And beware of Bengt Malmgren.


Nidvisa om Hagsätra psyk
(Melodi: Alpens Ros)

Jag hamna en gång upp på Hagsätra psyk
Det var jobbigt som fan men jag härdade ut.
En man kom och sa "Jag är läkare här"
 Det var Bengan him self
och bara början tyvärr.

 Så nu ska jag sjunga en visa om er
 Jag blir så bedrövad när jag eder ser
 Det börjar med ångest och piller för mig
 och slutar med våldsdåd och bälte så säg.

 Men Bengan sa "Du gå här ej och ta ton!,
Gå till syrran och få en haldolinjektion"
 Men av den blev jag sjuk och fick åka till SÖS
 Jag ska anmäla det så nu är chefen nervös.

OBS! INTE SAMMA NADJA SOM I INLÄGGET UNDER!

Jag har sedan två år tillbaka haft kontakt med en tjej som vi kan kalla Nadja, då hon vill vara anonym, som har slagits mot vårt rättssystem i fyra år för att få rätt. Här är hennes historia, skriven med hennes egna ord.

hur allt började: Allt började när Nadja var 12 år gammal, Hon blev då tillsammans med en kille som var hela 5 år äldre än hon själv. Hon fick föräldrarnas godkännande när dem såg hur barnslig killen var i huvudet. Hennes föräldrar trodde inte att han skulle förstå de där med samlag. Men dem trodde helt fel när de gäller den saken, Redan efter några månader tillsammans började han få henne att leka en lek som han själv kallade för: Den som vågar gå längst utan att säga stopp. Spelet dem lekte gick ut på att klä av varandra kläderna, och den som först sa stopp förlorade. Nadja hade fortfarande inte kommit på att leken var för att killen försöka få henne att ha sex med honom. Tiden går och leken som Nadja och hennes kille har blir bara mer och mer fysisk emot varandras kroppar. Nadjas kille börjar nu fråga henne om hon inte börjar bli lite nyfiken på hur det är att göra som de vuxna. Nadja svarade att hon inte kände sig redo ännu och ville vänta lite.

Någon månad efter det när dem ännu en gång sover med varandra så väcker Nadjas kille henne mitt i natten, Först ville han bara pussa henne. Sen frågar han om hon är redo att göra som de vuxna och ha sex. Nadja säger starkt nej! Men han bara fortsätter och frågan över går till tjat, och för att Nadjas föräldrar inte skulle vakna och komma upp och se dem vara vakna så gick hon till slut med på det. Hon väljer sen att inte berätta något för sina föräldrar så utan att dem vet vad som händer med deras dotter så fortsätter den fysiska kontakten mellan Nadja och hennes kille.

När Nadja är 13 år gammal och går i högstadiet börjar hon se att det finns andra intressanta kille och tog ett beslut att lämna sin kille. Men det skulle hon snabbt få ångra. En dag när hon var med sin nya tjejkompis så ringer Nadjas kille henne på mobilen och frågar om hon hade lust att träffas. Nadja tänkte då att det kan vara rätt tillfälle att säga det som hon beslutade sig för, att göra slut med sin kille. Hon tog med sig sin tjejkompis till stationen där dem skulle möta Nadjas kille. Nadja ger nu sin kille en kram och en puss, sen frågar hennes kille vad de var som hon ville säga honom och varför hon inte ville säga de på telefonen. Nadja tar ett djupt andetag och säger: Jag vill göra slut! Nadjas kille tar ett par steg bakåt och säger nej, nej, NEJ! Han tar tag i Nadjas armar och lyfter upp henne en bit ifrån marken, greppen är hårda. Han skriker ut sin fråga om vem som skulle kunna älska henne så som hon ser ut. Förstår hon inte att det bara är jag som älskar henne? Han sätter ner henne igen, vänder sig om och tar sig ett djupt andetag och sen ser Nadja en arm komma flygandes, andra sekunden ligger hon på backen och hör hennes kompis skrika NEJ! Nadjas kille hade slagit henne över munnen så hårt att hon fallit till marken. Nadjas kompis börjar fråga killen vad det är för fel på honom. Att man inte ska slå någon och speciellt inte ens tjej. Och helt plötsligt låg även hon på marken. Men hon ställer sig fort upp och springer därifrån, medans Nadjas kille samlar sig och sätter sig ner på huk och säger: Förstår du inte gumman? Jag älskar dig. Snälla ta mig tillbaka. Då svarar Nadja: Jag ska tänka på saken.

Efter det så cyklade killen därifrån och bara lämnade Nadja kvar där på backen. När Nadja inte längre ser killen ställer hon sig upp och börjar gå för att leta efter sin kompis, och hon gissar på att hennes kompis måste ha gått till en fritidsgård som låg nära där Nadja bodde. Och helt riktigt, när Nadja nästan är vid dörren till fritidsgården kommer en av personalen ut och Nadjas tjejkompis bakom. Hon tar med sig Nadja och kompisen till ett litet rum för att prata om det som hände. Det var så som socialen blev inkopplad. Och det var även då som Nadjas föräldrar fick veta om vad killen hade gjort mot de små tjejerna. Men det Nadjas föräldrar fortfarande inte visste om var att han hade fått henne att ha sex.

Nu har dagen kommit då Nadja ska på sitt socialmöte om det som hände. Mötet gick bra men hennes mamma tyckte inte att Nadja skulle träffa killen mer. Men Nadja beslutade sig då för att fortsätta träffa honom i smyg bara för att hennes föräldrar inte skulle veta om det. Hon valde att ta tillbaka honom eftersom hon inte trodde att någon annan kille skulle vilja ha henne. Men detta var verkligen inte slutet utan bara början på hur en kille kan gå från att vara underbar till att bli ett monster. När Nadja var 14 år flyttade hon in hos sin kille som nu hade fått sig en egen lägenhet bara några meter ifrån där hennes föräldrar bodde. Och hennes föräldrar hade nu slutat säga till sin dotter att sluta vara med honom. En kväll när Nadja och hennes kille myser framför tv:n så berättade hon för sin kille att hon börjar bli orolig. Hennes kille frågade: Varför? Nadja svarade att hon fortfarande inte fått sin mens och att det hade gått 2 månader sen den senaste mensen. Hennes kille rätade på sig och började kolla på magen. Sen svarar han: Är det därför du bara går upp i vikt istället för att gå ner som jag sa att du skulle göra? Sen lägger han ena handen över hennes mage och började smeka den, och från ingenstans knyter han näven och slår till så hårt som han bara kan och säger sedan: Sådär nu är du inte gravid längre. Nadja känner hur värken kryper fram. Men hon säger ingenting, Samma natt vaknar hon upp och bara känner hur de gör ont. Hon gick på toa för att kissa, De kommer ett par droppar men det är inte vanligt kiss utan blod. Hon torkar sig och känner någon konstig klump. Och just precis då kommer det en otrolig smärta som får henne att lägga sig ner på golvet i badrummet i fosterställning och bara känner hur det trycker på. Smärtan försvinner, och hon sätter sig på knä så att hon når till handfatet för att kunna dricka lite vatten. Hon hinner andas ut precis innan värken är tillbaka. Och den här gången är värken kraftigare, varav Nadja lägger sig på rygg och börjar krysta. Men hon gör de så tyst så att hennes kille inte vaknar, och tar ett djupt andetag och tar i så mycket som hon bara kan. Nu känner Nadja att det är någonting som ligger precis utanför. Hon sätter sig upp och ser en liten blodig klump som har en liten intryckt del. Hon blir så rädd att hon kastar den i toan och torkar fort upp allt blod och sätter en binda innan för trosan. Sen står hon och ser på när toan spolar bort allt i toan. Nadja glider sedan ner på golvet och lägger sig i fosterställning igen och brister ut i gråt. Först nu förstår hon vad det var, hennes kille hade gjort så att hon fått missfall. Hon ligger på golvet en lång stund och bara gråter. Tillslut går hon tillbaka till sängen igen, Hon ska trots allt till skolan om ett par timmar. Hon bestämmer sig även för att inte berätta om det som hände för sin kille, eftersom han då skulle bli arg och kanske slå henne igen.

 Ett par månader efter händelsen på toan så har Nadjas kille fest hemma hos sig igen och har bjudit över deras gemensamma vänner. Först har alla det jätte trevligt med musik och dricka, När nästan alla har dragit hem så sitter Nadjas kille full som ett svin och skriker hora till henne. Nadja ber sin kille säga om det ordet igen, och den här gången tittar deras vänner på och hör han skrika hora. Nadja blir så arg och ledsen så hon hämtar fram en basebollklubba och smäller den i en stol som står i vardagsrummet. Hon tar i så hårt att basebollklubban går i 2 delar och musiken stängs av. Hon skriker då högt till sin kille och säger till honom att han nu får kasta ut alla som fortfarande är kvar, för att dem två ska prata. Nadjas kille säger att hon kan ta det nu när det ändå finns fler som lyssnar. Nadja andas ut och samlar sig, Hon får till slut ut ordet att hon inte längre orkar med hans sätt att behandla henne på. Han flyger upp ur soffan och får tag i henne och kastar henne med huvudet före in i fönsterbrädan, varav hon slår i huvudet och glider ner på golvet. Efter det tar Nadjas kille ena halvan av basebollklubban och trycker den emot hennes hals och säger: Säg aldrig mer om det där! Du får aldrig lämna mig. Gästerna som är kvar reagerar fort när dem ser ut mycket han trycker klubban emot Nadjas hals. Dem får bort honom och drar med sig Nadja ut ifrån lägenheten. Tre av gästerna sitter kvar med Nadjas kille för att vara säkra på att han inte följer med. Dem andra går ut och förklarar för Nadja att han verkligen är en farlig kille, och att hon måste gå tillbaka till socialen igen och be dem om hjälp. Nadja vägrar att lyssna och säger bara: Men han är den ända som älskar mig, varav vännerna svarar: Nej han älskar inte dig, inser du inte hur han behandlar dig lilla gumman. Du måste verkligen bli av med honom. Nadja tror inte sina öron, hon blir så ledsen att hon springer sin väg och hon går inte tillbaka förrän alla har dragit.

Medan hon var i ensamhet med sig själv så tänkte hon efter på allt de där som hennes vänner sa till henne. Men hon bestämde sig sen för att inte göra något åt det, hon tänkte bara att hon får skylla sig själv som inte gör allt som hennes kille säger och att det är därför som han slår henne. När Nadja kommer tillbaka till hennes killes lägenhet hör hon hur han sitter och gråter ensam där inne. Hon sätter sig bredvid honom i soffan och dem börjar prata och löser det som hände så att det blir okej mellan dem igen. Eller Nadja trodde att det var de. Ett par månader senare så får hon hem ett papper ifrån socialen igen som skulle vilja ha ett nytt möte. Under mötet så ser socialen hur dåligt Nadja mår och frågar om det har något med hennes familj att göra. Nadja skakar på huvudet och säger: nej men däremot med min pojkvän. Hon bestämmer sig för att berätta för dem iallafall lite, och när mötet lider emot sitt slut så säger socialen att dem kommer följa upp detta och starta en utredning. Nadja trodde att hon nu äntligen skulle få hjälp med att få bort sin kille så att hon kunde leva som alla andra tjejer i 14 årsåldern.

Men så blev det verkligen inte, istället för att utreda det som händer i Nadjas förhållande så började dem istället att utreda hennes familj och hur dem var som en familj. Dem började göra bedömningar om att Nadja blev illa behandlad hemma och att hennes yngre syskon fick mer än Nadja. Lilla Nadja blev så besviken på hjälpen som socialen gjorde så hon gick ner i en självförstörande depression och började skada sig själv genom att skära sig i handlederna och sätta spändband runt halsen. Men varje gång som spännbandet satt runt halsen så lyckades alltid någon hennes vänner komma på besök just precis då som Nadja trodde att hon skulle få avsluta sitt lidande. Så hon slutade upp spännbanden och fortsatte istället med att skära allt djupare i handleden. Men en dag upptäckte en av hennes vänner i skolan det och sprang iväg för att hämta en lärare. Läraren tittade sorgset på handleden och frågade varför Nadja gjorde sådär. Nadja svarade bara: För att jag inte orkar mer, jag blir aldrig av med min kille, han låter inte mig gå min väg. Läraren tog med sig Nadja sitt kontor där dem ringde polisen, nu var Nadja tvungen att göra en polisanmälan.

Efter samtalet frågade läraren om hon bodde hemma hos sina föräldrar, och Nadja svarade att hon bara var där under dagarna medans hennes kille var på jobbet. Läraren sa att det var bättre att jag nu flyttade hem igen ifall killen skulle bli arg för polisanmälan. Och mycket riktigt, när han väl fick pappret så ringde han upp Nadja på mobilen och sa att hon kommer önska att hon aldrig blivit född. Under den tiden som polisen höll på med sin undersökning skickade socialen Nadja till ungdomspsyk där dem skulle undersöka om Nadja led av någon slags ADHD eller någon liknande sjukdom. Men efter bara en vecka där fick hon åka hem till sina föräldrar som hade saknat henne så otroligt mycket. Nadja hade även fått svaret om undersökningen som socialen hade skickat henne till. Där i dem där papprena står svart på vitt att hon inte lider av någonting. Men trots det så fortsatte socialen att göra fel undersökning. Och nu har Nadja även fått svar ifrån sin polisanmälan där dem skriver att dem lägger ner fallet på grund av att det inte finns tillräckligt med bevis emot hennes kille. Och precis då ringer det på Nadjas mobil, det är hennes pojkvän. Hon svarar och det första hon hör är skratt och sen sa han: Tror du verkligen att du kan sätta dit mig lilla gumman, Hahahaha du är verkligen korkad men jag förlåter dig. Och jag vill verkligen ha dig tillbaka. Annars kan du räkna med att jag kommer fortsätta att terrorisera dig på alla sätt. Nadja funderar en stund och svarar sedan: okej då.

Nu är det sommar igen, och Nadja är hos sin pojkvän. Dem sitter och fikar i hennes killes husvagn och från ingenstans råkar hennes kille spilla ut jättevarmt kaffe över henne och sig själv. Nadjas kille springer fort in i huset för att ta av sig sina byxor och kyla ner benet med kallt vatten, någon minut efter springer Nadja efter för att se hur det var med honom. När hon kommer in i huset står han och sköljer av benet i vatten och frågar om hon har lust att hämta ett par byxor till honom. Nadja svarade: men det kan du väl göra själv, du är ju inte ett litet barn. Hennes kille gav ifrån sig en suck och Nadja går tillbaka ut ur husvagnen. Efter 15 minuter kommer han tillbaka ut igen, men han ser väldigt sur ut. Och strax där på ringer hans mobil, det var hans syster som undrade om deras farfar kunde komma med pengar till henne. Och strax därpå sitter dem i bilen på väg till systern. På vägen dit försöker Nadja få hennes kille glad igen. Men istället flyger han på henne och tar ett stadigt grepp om hennes hals. Hans yngre syskon som sitter i bilen försöker hjälpa Nadja att få bort hans hand runt hennes hals. Nadja börjar få panik och hon hör hur strupen knakar till lite. Nadja skriker och hans små syskon får till slut bort honom. Nadja sitter med en hand om halsen och är helt stel. Medans dem är inne och lämnar pengar hos systern så sitter Nadja och hennes kille kvar i bilen och hennes kille försöker prata med henne utan att få något svar. På vägen tillbaka hem till hennes kille så skriver Nadja ett sms till en av hennes killkompisar och frågar om han kan ringa henne för att hon behöver hjälp. Precis när hon kliver ur bilen ringer det på hennes mobil. Det är Nadjas killkompis. Han frågar vad det är? Och Nadja går in i huset för att kunna prata ostört, och under tiden försöker Nadjas killes syskon hålla killen utanför. Nadja bryter ut i gråt och frågar om hennes kompis kan kommer och hämta henne. Han frågar varför hon gråter, och hon säger att hennes kille hade tagit stryptag på henne och att hon var så rädd för att vara kvar hos honom. En halvtimme senare dyker kompisen upp och Nadja springer ut tillsammans med killens yngsta syster. Dem hoppar fort in i bilen och åker därifrån. Under resan tänder killkompisen lampan i bilen och kollar på Nadjas hals. Den är helt blå och svullen samt har rivsår på ena sidan. Nadja känner själv att halsen börjar bli svullen och att det gör ont att prata. Kompisen frågar vart dem ska och Nadja säger jag vill hem, väl där så säger kompisen att han väntar och ser till att hon kommer hem. Men det är ingen som öppnar, alla ligger och sover. Så kompisen säger att Nadja och den andra tjejen som är med att dem kan åka med hem till honom och hans kusin. Väl där blir Nadja ompysslad och får is till halsen för att försöka få ner svullnaden. Systern som följde med frågar vad Nadja ska säga till sina föräldrar imorgon. Och Nadja svarar att hon ska försöka dölja det med brunkräm, men just nu skulle vill hon bara sova. Men hennes killkompis ville hålla henne vaken eftersom dem inte visste hur svullen halsen var. Dagen efter kör kompisen hem dem till Nadjas föräldrar, och så fort dem kommer innan för dörren kommer Nadjas mamma springandes och berättar att om hon hade väntat någon minut till så hade dem öppnat dörren för dem igår. Sedan stannar hon upp och får syn på Nadjas hals. Hennes mamma frågar snabbt vem det är som har gjort det och Nadja svarar att det var hennes kille som hade blivit arg på henne. Utan att tveka ringer nu Nadjas mamma polisen och berättar allt som har hänt och att hon kräver besöksförbud emot pojkvännen. Och att dem kommer skicka bildbevis på det han har gjort. Så fort samtalet är slut börjar mamman fotografera halsen i alla vinklar. Men när mamman försöker känna på halsen skriker Nadja, eftersom det gör så otroligt ont, mamman slutar genast och säger att Nadja får ta en tablett som lindrar smärtan och sedan sova ett par timmar.

Någon vecka efter polisanmälan skulle Nadja på förhör hos polisen angående det som hände. Hon får berätta vad killen heter och lämna ut alla hans uppgifter som hon känner till, och berätta vad som hände den dagen då hennes kille tog stryptag på henne. Nadja satt på förhör i ungefär 2 timmar. När förhöret väl var slut så ringde Nadja sin mamma som fick komma och möta henne vid polisstationen. På vägen hem berättar hennes mamma att polisen nu har satt besöksförbud på honom och att om han närmar sig dottern så ska dem ringa polisen igen och då kommer de och plockar honom. Nadja hoppades att dem nu kunde hjälpa henne att bli av med honom. Några månader efter det fick hon sms ifrån sin så kallade kille som ville veta om hon fortfarande vägrade att ta honom tillbaka, så fort hon hade läst meddelandet så visade hon det för sin mamma som sedan ringde polisen ännu en gång. Dem hade nu fått ringa 5 gånger den månaden för att han inte slutar terrorisera henne. Men trots det så mår Nadja inte alls bra psykiskt, hon känner fortfarande inte för att äta och hon skär sig fortfarande. Hon börjar tvivla på om hon någonsin kommer få någon som helst hjälp.

Så en dag när hon var ute med sina nya vänner så stöter hon ihop med killen igen. Nadja försöker undvika att kolla honom i ögonen och låtsades inte höra honom. Sen hör hon helt plötsligt någon komma springandes efter henne, det var den där otäcka killen, och han sliter tag i Nadjas arm och försöker få henne att prata med honom. Hon försöker försvara sig själv snabbt, men det är hopplöst. Han slänger ner henne på backen och sätter sig över henne. Han säger: Varför gör du så här? förstår du inte att jag älskar dig Nadja? Det är bara det att jag måste göra så här för att du ska lyssna på mig. Nadja gör allt för att komma loss, han slänger en smäll över hennes kind. Hon stannar upp och börjar gråta. Sen får hon nog och skriker så högt som hon bara kan. SLÄPP MIG! Han sitter kvar, och ingen på torget reagerar. Hon skriker och sparkar vilt omkring sig. Till slut får hon upp ena knäet och knäar killen i skrevet. Och slänger iväg en spark i ansiktet på honom bara för att vara säker på att han ligger kvar där på backen. Sen springer hon hem allt vad hon är värd, och hon slänger igen dörren så hårt som det bara går, fortsätter in på sitt rum och slänger även igen den dörren och ställer en byrå för dörren. Nadjas mamma kommer strax därpå och knackar på dörren och frågar vad det är som har hänt. Nadja har nu låst in sig i badrummet där hon sitter med en rakhyvel beredd på att skära sig. Hennes mamma knuffar upp dörren och frågar vad det är som har hänt. Nadja gråter och säger: Förstår du inte mamma, Vi får ingen hjälp! Dem kommer aldrig att plocka in honom trotts att han bryter emot förbudet. Hennes mamma svarar: Men lilla gumman varför säger då så? Självklart kommer dem att ta honom oroa dig inte. Nadja svarar: Förklara då för mig hur han då kan slänga ner mig på backen bland en massa folk och sätta sig över mig utan att någon reagerar? Det var ingen som brydde sig om att han slog mig över kinden heller. Hennes mamma blir tyst och letar upp telefonen igen, Nadja sitter tyst och lyssnar medans hennes mamma pratar i telefonen med polisen. Hon hör hur hennes mamma tappar tålamodet och börjar skrika att nu får dem göra någonting åt det här. Att dem antingen får plocka killen eller sätta någon bevakare till dottern. När mamman har pratat klart går hon tillbaka till Nadja som fortfarande sitter inlåst på toan. Nadjas mamma får Nadja att komma ut så att hon kan slänga sina armar runt sin dotter. Mamman sitter en bra stund och bara håller om Nadja utan att säga ett ljud. Efter det så tittar Nadjas mamma Nadja djupt i ögonen och säger: Var stark gumman, vi kommer komma ur detta. Polisen kommer snart att ta honom och då kan du vara lugn. Tills dess får vi köpa ett nytt numer till din mobil. Efter mycket om och men fick hon till slut ett nytt numer och hon var glad igen. Men den lyckan varade inte länge.

 Killen som hon har försökt att bli av med har på något sätt lyckats få tag på hennes nya numer och fortsätter att terrorisera henna på alla sätt. Men nu har han börjat med lite grövre ord. Exempelvis: Jag ska besöka ert hus mitt i natten och tända eld på er bil och hus om du inte tar mig tillbaka, kom igen Nadja jag behöver dig och jag vet även att du behöver mig, Ge upp nu. Kom tillbaka till mig det är bara att inse att du aldrig kommer få någon kille det är ingen som kommer kunna älska en sådan som du. Varje gång Nadja var hos polisen så visade hon sina sms som killen hade skickat. Men ingenting hände. Nadja har verkligen tappat tålamodet om att polisen kommer att hjälpa henne. Hon börjar bli så besviken på både socialen och polisen att ilskan har börjat gå ut på hennes föräldrar. Och hennes föräldrar börjar tycka att hon blir mer och mer aggressiv av sig i sitt beteende och tycker att hon beter sig som en knarkare som inte får tag på sitt knark.

Tillslut stod inte Nadja ut länge, hon slutade att berätta om alla hot som hon får på mobilen, hon börjar fundera mer och mer på hur hon kan ta livet av sig utan att någon skulle kunna stoppa henne. Och en dag, en sen sommarkväll när hon är på väg hem ifrån en kompis dyker killen upp. Han får syn på henne och lyckas springa ifatt henne, Nadja slår vilt om sig och försöker komma ur hans grepp. Men det är omöjligt, han håller så hårt att hon får blåmärken på armarna. När Nadja har slutat göra motstånd får killen henne att sätta sig ner för att prata. Han börjar låtsasgråta och ber henne att ta honom tillbaka annars skulle han kasta henne ut på tågrälsen. Nadja säger bestämt: nej jag vägrar att ta dig tillbaka. Då rycker killen tag i henne på nytt och ställer sig på kanten av plattformen med Nadja hängandes i luften och under henne är tågspåret.

Killen frågar ännu en gång om hon tänker ta tillbaka honom igen. Nadja brister ut i gråt och svarar: Ja om du släpper ner mig. Killen backar ett par steg och släpper taget om henne. Hon hittar tillfället för att springa sin väg. Men hinner inte långt innan killen får tag på henne igen. Nu försöker Nadja få till ett slag som får killen att falla ner på backen. Men det är hopplöst, istället bestämmer hon sig för att hota med spåret och tåget. Hon hör hur ett tåg närmar sig, och hon säger till killen att låta henne vara, annars hoppar hon framför tåget. Nu hör även killen att ett tåg närmar sig. Han ber sin bror som han har med sig att cykla ner till polisstationen och säga till dem att det är en som ska hoppa framför tåget. När brodern hade försvunnit var det bara Nadja och killen kvar, killen står fortfarande och tittar om han ser sin bror medans Nadja ser ett sätt att få ner killen på backen för att sedan kunna fly därifrån. Killen vänder sig om emot Nadja och försöker få henne att vilja prata med honom och ta honom tillbaka, Nadja skriker och slår vilt om sig och säger: jag vill inte, jag vill inte. Killen märker att hon aldrig skulle gå tillbaka så han tar tag i henne och knuffar henne emot spåret och säger: Om vi bådar hoppar så dör vi tillsammans och vi kommer att leva ihop för alltid. Nadja lyckas slå av killen kepsen och killen släpper taget för att kunna plocka upp den, då sparkar Nadja till honom. Sen springer hon ännu en gång iväg hem, men hon hinner inte långt förrän hon ser polisbilar komma åkandes, och hon bestämmer sig för att gömma sig i en buske tills dem har åkt förbi bara för att se vart dem tar vägen.

 Hon ser hur dem svänger ner mot hennes gata. Så fort hon inte ser dem inom synhåll springer hon den sista biten ner. Och när hon kommer utan för ser hon än av polisbilarna parkerade precis vid infarten till hennes hus. Och precis när hon ska in på tomten ser hon ännu en polisbil. En polis öppnar ena dörren och frågar om allt är som det ska, Nadja skriker: vad tror du själv snutjävel?! och kliver in och ser två poliser till, dem börjar genast fråga vad det är, Nadja får nog och säger: Om ni kunde göra ert förbannade jobb rätt och göra jobben någon nytta så hade allt varit helt okej. Men istället åker ni omkring och tar bilar som det är körförbud på eller jagar trimmade småmopeder. Det ända som skulle få mig glad igen är om ni kan åka upp till stationen och plocka in en förbannad psykopat, först då skulle jag berömma er för ert jobb, men aldrig innan dess! En av poliserna frågar om Nadja vill gör ännu en polisanmälan på killen, Nadja blir så arg att hon kastar ut dem ur huset. Nadjas mamma frågar vad hon håller på med, Nadja säger som alltid: Han fick tag på mig igen och han försökte få mig att hoppa med honom så att jag aldrig skulle bli av med honom. Nadjas mamma springer ut till polisen innan dem hinner åka och berättar att killen hade försökt ta livet av Nadja och han själv ikväll. En av patrullerna åker iväg för att se om dem kan se honom, och den andra patrullen kommer in i huset igen för att försöka prata med Nadja på nytt. En av männen går och pratar med Nadjas föräldrar medans den andra lite yngre polisen sätter sig bredvid Nadja som nu skiter i om hon röker inne, och börjar med att fråga om han får bjuda Nadja på en cigarett tillsammans med henne. Han börjar försiktigt prata med Nadja och tillslut pratar dem två om allt och ingenting. När Nadja känner sig mest trygg med hans sällskap frågar han hur hennes matvanor är. Nadja fryser till och sedan berättar hon att hon har mått så dåligt över allt som har hänt så hon har inte fått i sig en enda matbit på snart tre veckor. Den unga polisen säger sen: Inte undra på att du har blivit så tanig och trött av dig. Har du pratat med någon om det? Nadja svarar: Jag har försökt säga det till socialen och till polisen, men dem gör inget åt det. Jag orkar snart inte mer, Jag vet inte längre vem jag är som person säger Nadja. Den unga polisens kollega kommer in i köket och frågar om den unga polisen är klar med förhöret nu. Innan dem åker så ger dem ett nummer till kvinnojouren och säger att dessa kvinnor skulle kunna hjälpa dig. Ett par veckor senare sitter Nadja på mötet med kvinnojouren där hon får berätta allt från början. När Nadja berättar om att hon och killen har haft sex men att hon inte gick med frivilligt så reagerade Nadjas mamma snabbt och sa: Det här inte du sagt till mig, Nadja svara: Joho jag har försökt men inte ens du har lyssnat. I slutet av mötet får Nadja svaret om att Nadja har att tampas med en riktigt farlig kvinnomisshandlare. Nadja blir helt stel och vet inte hur hon ska svara på den saken. Kvinnojouren ger Nadja ett enkelt svar: Nadja och hennes familj måste flytta ännu en gång, annars kommer hon aldrig bli av med killen.

När dem kommer hem ringer polisen på Nadjas mobil och berättar vad som har hänt med alla hennes anmälningar emot killen. Nästan alla är nerlagda för brist på bevismaterial, även anmälan ifrån när hon blev strypt där det finns bilder, samt alla 3 besöksförbud. Det fanns bara en ända som dem ville utreda men Nadja fick aldrig veta vilken. Inte så långt efter det bad Nadja att socialen skulle riva hennes papper för att hon har börjat äta igen, efter det bad hon polisen lägga ner allt för att dem ändå inte gör någon nytta. Och ännu ett par månader efter det lämnade hon stället och flyttade 33 mil därifrån där hon fick hemlig adress, nytt numer och ett helt nytt liv helt enkelt.

rättegången: 1 år efter att Nadja hade flyttat där ifrån fick hon hem papper om att hon skulle på en rättegång emot den här killen. Väl på rättegången tar dem upp om att det har funnits en massa anmälningar emot honom och dem ville veta varför, och hur det kommer sig att ingen av dem gick till rättegång. Nadja svarade att hon hade fått både samtal och papper där det stod att det fanns för lite bevis emot honom. Domaren svarar sedan att detta är bara ett av alla fall som dem valde att ta upp. Det blev runt 2 timmar som dem satt i rättegång emot killen. Och tillslut kom även domen, killen får 500 kr i böter och en prick i sitt papper. Nadja är väldigt besviken men låter domen vara just bara för att slippa se killen igen.

efteråt och mellan allting, hur man pendlar mellan hopp och förtvivlan:Idag mår Nadja hur bra som helst. Hon har äntligen vågat ta steget in i ett förhållande igen, och hon har återigen fått igång hungern och glansen i hennes ögon. Och hon är så lycklig.

 

Och då återstår mina frågor: gjorde polisen rätt?
Var domen rättvis?

 

Om jag ska vara ärlig, så tycker jag inte det. Jag tycker att polisen handlade minst sagt lamt, när de inte tog in honom på en gång. Det Nadja gått igenom ska ingen behöva gå igenom, men det händer varje sekund, att en ung tjej far illa. Och är det något jag inte tycker är okej, så är det män som hatar kvinnor, och utnyttjar dem för sina egna sexuella, perversa, våldsamma och frustrerade behov och böjelser. Ta bara det exempel som Nadjas historia ger; hennes kille har uppenbarligen en störning av något slag, och han drar sig inte för någonting. Vad svenskarna inte förstår ibland, är att dessa män måste få vård. Hur ofta får de fängelse istället? Ganska många fall skulle jag vilja gissa på, då jag inte har någon tillförlitlig statistik att utgå ifrån. Jag tycker faktiskt att tingsrätten borde dömt honom till sluten ungdomsvård i minst 2 år, så att han i sådana fall kanske skulle få hjälp med samtal, tabletter etc., men istället får han bara en prick och blir av med 500 kronor, medans Nadja har blivit av med 4 år av sitt liv. Fyra år hon aldrig kan få igen. Är det så det ska vara? För i så fall skäms jag över att kalla mig svensk. Skärpning får det bli, och det snarast!

 Och nu vill jag ha era åsikter om vad ni tycker är rätt och fel. Och NOTERA! Detta är INTE något jag bara skrivit ihop, detta är i allt sanning. So tell me your oppinions!

Vem är jag då?
Jo, jag är en tjej på 18 år som brinner för att motverka mäns våld mot kvinnor, och första historien kommer från"Nadja 18 år" Nadja heter naturligtvis någonting annat i verkligheten.

Sen vill jag rikta ett stort tack till alla er jag jobbar med, ni är helt underbara tjejer, som kämpat på.
Jag vill också tacka min vän Rebecca, som gjort min header.

Jag har förlorat tre vänner för att samhällets instanser inte tog dom på allvar, och det har tagit hårt på mitt eget liv.
Amanda
1993-2004

André
1990-2010

Madelinn
1991-2006

Dessa tre personer, var mina livlinor, framförallt André, som skyddade mig mot allt och alla.
André valde att ta sitt eget liv, för att psyk inte lyssnade på honom, eller mig för den delen heller, och han dog i mina armar.

Amanda: tog sitt liv för att hon levde i en kaotisk värld, där hennes föräldrar var missbrukare och varken SOC eller psyket lyssnade. Hon hängde sig själv i sitt rum.

Madelinn: tog sitt liv för att polisen inte lyssnade när hon anmälde upprepade våldtäkter och misshandel. "för lite bevis" var motiveringen, ständigt. Hon skar upp handlederna, tog överdos av sömnabletter och dränkte sig själv i badkaret.

Ni är högt älskade och grymt saknade. Jag älskar er alla tre, oc ni har er egna speciella plats i mitt hjärta, som ingen någonsin kan ta ifrån er. Vi ses på andra sidan, mina änglar. Rest forever in peace<3